Det låter så högtravande, så filmiskt - att stå vid ett vägskäl där valet kommer påverka resten av sitt liv. Höger, vänster, upp eller ner? Jag vet vilken väg jag vill och måste ta. Känner det långt in i märgen. Kanske är det hösten. Jag vet hur det låter, men jag känner pappas närvaro, hur han liksom pokar mig i den riktningen. "You were poked by your father, post mortem."
Julia var hos mig i går och i natt, vi åt middag, drack amaretto, tog igen flera år av prat. Skrattade åt misslyckade charterresor, space-cookies och planerade en tripp till Berlin.
I dag: EE och Nan Goldin!
1 kommentar:
Fint skrivet. Och modigt att gå i riktningen du pokas. Själv har jag en tendens att stå orörlig och apatisk tills jag får blåmärken mellan skulderbladen.
Skicka en kommentar