the hunt

De där nattliga samtalen slutar alltid med ett torrt konstaterande att här behövs ömsesidig terapi, man jagar varandra i jakt efter förståelse och kommer vilse halvvägs och några timmar senare är man så utmattad att det enda som återstår är ett äsch. Sen oroskänslan i magen när man lämnar varandra på morgonen, man undrar vilka sår som rivits upp, vilka som kan läkas, vad händer nu. Jag känner mig som en tonåring igen, in a bad way. Tur att jag inte har tid att tänka -