kafka hade inte heller så roligt

Jag gillar Owe Wikström. Han är en klok man på 63 år som arbetar som professor i religionshistoria, präst, psykoterapeut och författare. Jag fick hans bok Långsamhetens lov i present av min pappa som ansåg mig vara förlagan till den som "åker moped genom Louvren". Jag älskade den och nu vill jag verkligen läsa Owes nya bok Till längtans försvar - eller vemodet i finsk tango.

Fredrik Funck har tagit ett jättefint porträtt av Owe, till intervjun i DN Söndag. Det talas om vemod, att det är en känsla som inte behöver innebära nedstämdhet, utan finns där för att påminna oss hur skört livet är. (Det finns hos oss alla en latent sorg över att livsvillkoren är så brutala. Men vi tänker sällan på det till vardags, vilket gör att smärtan aldrig blir uttalad.) Min sorg över pappa funkar precis så, den är vemodig & varm, ibland gör den mig handfallen - men oftare livskraftig, intensifierad.

Detta ville jag prata om idag med Fredrik över en misosoppa, men istället började jag grina och prata osammanhängande om min 30-årskris. På Torsgatan hytte jag med paraplyet i luften...

Vet ni vad jag gör när jag mår så här? Jag tar på mig min ryska päls och går in i badrummet, målar läpparna knallröda. Skulle vilja sjunga som Daria i Månskensorkestern och dricka min rom med en finsk man i mustasch. (Man lever bara en gång, det är lika bra att vara amusant, som Coco Chanel sa.)

Och nu hittade jag den här fina bloggen: not much fun in stalingrad.

Mannen på bilden är inte Owe Wikström, utan vad jag förmodar en vaxdocka av Franz Kafka som för övrigt utmålas som hårdporrkonsument i dagens DN.