isabelle, igen

SVT visade en dokumentär om Isabelle Huppert i fredags. Man fick inte veta särskilt mycket om henne som privatperson, däremot som skådespelerska och det var intressant att höra hur hon jobbar, vilket tänk hon har. Och jag slås som alltid av kylan, hon är som gjord av sten, det är oändligt fascinerande och det är egentligen märkligt hur vackert det är för mig, likgiltigheten. Hur hon sitter framför spegeln och ramar in läpparna med en penna, provar frisyrer. Eller när hon som privatperson går omkring på gatorna i kappa och halsduk, tar en fika på tu man hand. Man får känslan av att hon lever så. I ensamhet och kyla. Det var så komiskt att se henne bli fotograferad av äldre, tunnhåriga män med enorma objektiv, hur de höll på, la henne i en hotellsäng och föste fram håret över hennes ansikte...