Någon sa nyligen till mig att jag är en självplågare.Det är ju sant. På så många nivåer.
Once a självplågare, always a självplågare? Hur lär sig en självplågare att njuta?
Åter till Gotland på retreat...?
På helgerna sitter jag mest på fotocaféet, det är något som händer med mig där, tiden står stilla, en absolut närvaro, överhuvudtaget är Visby som en parentes - det här att leva innanför en mur, som en värld i världen, lite skumt är det.
Och det här att börja dejta, att komma nära någon igen, hur sugen jag än är blir det förstås svårare ju längre tiden går.
Kom nära, men inte för nära!
Nu när jag äntligen är fri. På så många sätt.
Vill inte se eventuell kärlek som ett problem. Vill inte avskärma mig den, vill konfrontera. Vilket av alternativen är självplågarens? You tell me.
Jag tror att våren måste komma.
Mindre Isabelle, mer... Jane March i Älskaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar