Så här ser jag ut efter en timme Ray Kluun. Lätt gråtmild och trött. Sjukhusskildringarna får mig att tänka på Huddinge och min pappas fågelkropp. Droppställningen som Kluun kallar "klädhängare", cancerprat, ärrvävnad. Det gör ont, något så djävulskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, S.
Men jag tror att man måste återkomma, gång på gång.
Ja. För att påminna sig om hur bra man har det, ändå. Trots.
Skicka en kommentar