Det här. Jag läser det om och om igen. Vad vill recensenten säga?
Jag tänker mig Murakamis universum ungefär som området kring nordpolen. Det ser ut som ett heltäckande istäcke, men hela tiden hör vi de lösryckta isflaken med ett djupt, dovt läte skava mot varandra. Det är som jordens egen mörka sång. Allt har vi ännu inte avslöjat.
(Från dagens DN.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar