På söndagens tårtkalas hos J satt jag i en soffa med munnen full av lemoncurd och tittade på hennes vän som var där med sin kille, sin son och ytterligare ett barn i magen. På något sätt liknade hennes kille A. Det var inte bara bakfyllan som fick mig att skälva till. Ett hugg av orimlig saknad -Och jag hade ett samtal om le mort, det var bra att få diskutera ämnet med någon igen, även om jag kände mig oroväckande distanserad från mina egna upplevelser, som om jag talade i tredje person. Man borde skriva om döden, sa han. Om hur den verkligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar