under molnet

I morse vaknade jag tre meter under marken.
Över huvudet ett sånt där stort svart moln som Joanna Rubin Dranger brukar teckna. En sådan enorm trötthet som gör det omöjligt att konversera, som ger huvudvärk, tryck över bröstet.
Så jag arbetar hemifrån.
Drack en stor kopp kaffe på fotocaféet för att kunna se klarare, ett försök att komma ur molnet.
Jag skäms över min sorg.
Medan Ann Heberlein ger ut en bok om sin manodepressivitet, Hanna Fridén och Cissi Wallin går ut i sina bloggar med att de har Aspergers syndrom och Kleerup skämtar om sin bokstavsdiagnos skäms jag för att jag fortfarande stundvis blir förlamad av sorg.
Skäms är kanske fel ord, men vad betyder ord egentligen...
Jag vill inte att andra ska bli trötta på att höra om sorgen; lika mycket som jag skyr den, värnar jag om den som en naturlig del av mig och som en länk mellan mig och personen som saknas mig.
Snarare skäms jag över att skämmas över något så naturligt.
Kanske är det en svensk grej att inte låtsas om döden.
Kanske är alla dessa erkännanden i bloggvärlden en reaktion mot att vi ska vara så jävla tappra och duktiga jämt.
Kanske behöver vi diagnosen för att rättfärdiga vårt beteende.

Tänker lite på något som Anastelle skrev någonstans när hon fick kritik för att jobba som nöjesreporter på en kvällstidning - att det var en lycka för henne att jobba med något lättsamt när hennes inre är så tungt. Förstår till 100%. Jag är som absolut lyckligast bland vänner, när vi inte gör något särskilt, kanske inte ens pratar. Att skriva är egentligen som att dra till mig molnet över huvudet...
Samtidigt är det livsnödvändigt.
Därför behöver jag pauserna med Top Model och Beauty and the geek.
För att knutarna ska lösas upp. Det är en tjej i Top Model 11 som är ett riktigt nervknippe och jag tänker med fasa: det där var jag, bara för några månader sen!

Väger upp TV-tittandet med att läsa Herta Müller. Har nu lärt mig att på DDR-tyska hette likkista jordmöbel.