ett snyggt lik

Jag gick och såg Revolutionary Road i går kväll, på en biograf som heter Metropolis och som visar odubbade filmer. Först åt jag middag på den japanska restaurangen, en gigantisk tallrik udon-soppa. Området där jag rörde mig i Köln kändes inte helt safe. Det stod män i varje gränd och visslade, lockade på mig som jag vore en katt. Blev förbannad.

Och filmen?
OBS! Spoilervarning.
Hur många skildringar finns det inte av hemmafruar på gränsen till nervsammanbrott? Tänk om April (Kate Winslet) helt enkelt bara lämnat allt och stuckit till Paris själv istället för att ta livet av sig genom en homemade abortion. Biopubliken hade förmodligen blivit mer upprörd om hon valt det alternativet, dvs att lämna sina barn. För en kvinna är det oförlåtligt. Hellre då ett snyggt lik. En blodpöl på heltäckningsmattan i 50-talsidyllen.
Filmen är klaustrofobisk och ångestframkallande. Förstås otäckt verklighetstrogen. We thought we were so special, but we're just like everybody else. Och Paris som symbol för frihet och ett annat liv. Winslet var som vanligt dösnygg. Rökte och drack martini i nästan varje scen.
Jag lämnade salongen och gjorde korstecknet av glädje över att inte vara hemmafru i USA på 50-talet. Sedan promenerade jag hem till mitt sunkiga rum (dock ett nytt med badrum och fönster) och låg i min ensamhet och lyssnade på skriken från gatan och backpackerkidsen tumla runt i rummet bredvid.

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Luktar på parfymen jag köpte på flygplatsen. Har ringar under ögonen. Hur slitsamt de senaste dagarna än varit är det alltid en kick att resa ensam till storstäder, jag känner mig som en tonåring, nyförälskad, hög. Backpackerstället var helt klart en tripp down memory lane, från alla gånger jag delat liknande rum med älskade vänner. Hur vi hängde runt på stan hela dagarna, kom tillbaka till vårt hostel och sov några timmar, sedan tillbaka ut på stan. Golven täckta av kläder, påsar och prylar. Sugmärken på halsen och träningsvärk efter alla klubbnätter.