drömfabriken

Den här veckan har jag vaknat varje morgon och gått igenom nattens drömmar i minsta detalj. Jag minns allt. Jag minns färgen på Justes kilklacksgympaskor (mörkblå) när hon skyddade mig mot en terrorattack (gas) i Berlins u-bahn och viskade i mitt öra att hon var rädd. Jag minns Bonde söker fru-Rogers rödlätta hud när jag besökte honom i Skärgården för att göra en intervju, då det visade sig att han inte bara var bonde, seriemördare utan också ljusarkitekt. Jag är sjuk. Har tittat på tv oavbrutet sedan i onsdags. I går låg jag och tittade på tre avsnitt av Himlen kan vänta, dokumentärserien om unga cancersjuka. Tänkte på cancer hela dagen. En svart katt cirkulerade utanför i snön. Mitt liv har varit som en säsong av Sex & The City senaste månaderna, turbulensen har gjort mig alldeles matt och jag har för allt i världen inte hunnit blogga. Inte skriva bok. Nu börjar det lugna ner sig och jag kan se klarare. Har lagt märke till att jag liknar pappa mer och mer, eller så har jag inte sett det förut. Jag ser det i mig, John, Clea och Gabrielle. Längtar lite hem, just idag. Skriver brev till L i fängelset. Pratar med A en timme i telefon. Vi åker till Berlin när jag fyller år. Snart. Kanske bor vi här.