Que Sera, Sera

Det var varmt igår och jag gick ner till parken, la mig på en filt i gräset, somnade en stund efter ha räknat moln. Sedan dök en kille upp. Klädd i jeans, rutig skjorta, röda sneakers som det stod Tokyo på, en neonrosa axelväska med skrikigt mönster. Skulle kunnat vara vilken stockholmare som helst, men den här killen saknade en framtand och var slightly retarded.
- Hello! Can I have a conversation wiz you? I can tell you what I like and what I don't like!
Han slog sig ner bredvid mig i gräset.
- I like to sing! Happy songs, like Doris Day and Frank Sinatra!
Han demonstrerade hur man sjunger skalor. Jag log mot honom, sa någonting om att sång är bra för hjärtat, eller själen, men att jag själv aldrig sjunger.
- I also like to dance! Balett and jazz...
En piruett i luften.
Sedan vill jag förstås veta vad han inte gillar. Hans ansikte mulnar.
- Crowded places, I don't like.
Jag svarar att det är tur att vi är i Görlitzer park, den är enorm och rymmer många avskilda platser. Berättar lite om varför jag är i Berlin, att jag har rest mycket. Själv har han bara varit i Amsterdam. Han är som ett litet barn. Men tänderna är gula, nästan svarta och ansiktet grovt av skäggstubb. Han skulle kunna vara en av Pippis vänner på de sju haven, det är bara hängslen och en keps som fattas.
Det blir tyst och vinden susar i träden.
- I like your hair! säger han och pekar. Do you like mine??