Jag vaknar runt fem och är alldeles klar, varje morgon. Jag går upp en stund, sträcker på stela ben, lyfter svullna fötter, kissar för femte gången denna natt. Vi väntar på barnet. Bara tio dagar kvar nu. Våren har varit en tornado av händelser, men sedan mitten av maj har det klingat av, vi har fått respit, vi är tillsammans, i vårt hem. A. har varit mycket sjuk. Jag har åter igen suttit vid sjukhussäng, dragits med förtvivlan och oro. Känt den osannolika lukten på avdelningen där jag senast lämnade min pappa. Ett varv till... en bisarr déja vu. Allt detta med växande mage. Nu råder lugnet. Väntan. Det är sommar. Jag hör A. sova. Barnet rör sig mot magen, jag kan känna fötterna som trycker från insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar