heimat

Annamaria skriver intressant om svenskars önskemål om exklusivitet i Berlin, som svar på kritiken att hennes tips är skadegörande för de svenskar som vill vara ifred från andra svenskar. Tyskarna brukar kalla oss för 'svenska invasionen' och jag hör svenska dagligen här på gatorna i Kreuzberg. Precis som jag hör turkiska, spanska, italienska, norska, ryska... I mitt eget fall dras jag ofta till dem som är min raka motsats. Jag har inga svenska vänner här, mest av den enkla anledningen att de har flyttat härifrån och för att jag inte hittat nya. Jag bor med J från Litauen, vi är som äpple och päron och vi lär oss av varandra, hela tiden. Av hennes vänner lär jag mig skillnaderna mellan Lettland och Litauen, att man i Ungern inte har personliga pronomen, alla människor går under ordet 'ö', und so weiter. Ibland är det uttröttande, att konstant jämföra våra kulturer, att behöva stå upp för sin bakgrund och inte bara smutskasta den. 'Ja, i Sverige lär vi oss tidigt att det är oartigt att peka på folk, att tala högt på bio, att inte tvätta händerna innan maten... att man ska skära rå kyckling med rena knivar, att det är helt ok för en tjej att ge sitt nummer till en kille, att låsa dörren ordentligt, ha koll på sina kreditkort, använda kondom.'

Precis som överallt annars tar det tid att lära känna människor, att komma nära dem.