Jag har börjat gå hos en osteopat. Det är början på någonting… en smärtfri vardag? Han drar, knäcker, trycker, sätter nålar i huden och jag känner mig naken, utlämnad. (På ett positivt sätt.) Efter ett år av hjärtat i halsgropen går min kropp på ständigt adrenalin, den slappnar aldrig riktigt av. Musklerna drar ihop sig i olidlig smärta. Hur ska jag kunna förklara hur det har varit? Jag kan knappt formulera det för mig själv. Det har helt enkelt varit för svårt. Under min graviditet har min pojkvän legat på sjukhus med en dödsdom över sig (oss). I maj opererades han på Huddinge sjukhus (och vaknade upp i samma sal där min pappa låg för fem år sedan). I juli föddes vår son. Nu vill jag börja känna igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar